Du är brun! Mannen som står över mig på stranden står med armarna i kors och ger mig detta konstaterande.

Ja, jag vet, svarar jag. En svartskalle, säger han. Jag säger ingenting. Just det ordet är inte roligt att höra.

Jag heter Mary, säger jag istället. Ja, jag vet vem du är, säger han. Vi är tysta. Vinden blåser. Solen skiner.

Den privata stranden är enslig. Bör jag bli orolig nu, tänker jag.

Mary, jag ville komma fram och säga att jag respekterar dig för det du gör för alla våra barn som hamnar utanför. Det ska du veta.

Jag har en grabb med svår adhd som lider som fan. Du står upp även för honom med ditt arbete. Det tackar jag dig för.

Jag kommer däremot aldrig kunna acceptera din hudfärg. Den har inte i Sverige att göra. Sedan går han.

Denna nationaldag på en liten strand i Sverige någonstans.