Jag hinner precis anlända till Eslöv station och ringa till läraren Jeanette, min kontakt för att be om skjuts de fjuttiga 1000 meterna till Nya Östra skolan. Min pollenallergi är så svår så astman får mig att kippa efter andan. Aldrig dumt att be om hjälp då.  

Jag blir hämtad från stationen och min chaufför är så himla trevlig och just. Jag ber om ursäkt att jag slitit honom från arbetet men han säger att han självklart kommer, inga problem. Det är just en sådan attityd man kommer långt med. Och gör andra glada av. Det smittar!

Min kollega Petra har varit på plats på skolan förra veckan för att göra en kartläggning. Hon har berättat att det är en fin skola med varma människor. Och jag kan inte annat än hålla med.

Jag hinner bara kliva in i skolan och redan där börjar eleverna fråga, är det du som är Mary? Är hon Mary? De har alltså hört talas om mig. Det får mig att känna mig välkommen. 

Jag hittar till Jeanettes rum och där får jag en varm kram av henne. De håller på att avsluta lektionen och skoldagen. Eleverna samlas vid mig. Och de frågar, på ett väldigt fint sätt mer om mig.

Deras ögon glittrar (på riktigt) de vågar ta för sig, de är inte burdusa utan ödmjuka och fina. Två av dem vill ge mig en kram. Så agerar endast barn som känner sig trygga. 

Jeanette ber dem att sätta sig ner. Sedan ser hon dem i ögonen var och en och tackar för dagen. Därefter säger hon namnet på var och en och så får de gå.

Det får mig att minnas hur min mellanstadielärare Anette skakade hand med oss varje dag när vi kom och varje eftermiddag när vi gick hem. Det var fint. Man blev sedd. Något som saknas på många arbetsplatser idag. 

Klockan 13.00 kör vi igång. Rektor Ingemar hälsar mig välkommen. Och trots att jag kraxar som en kråka på grund av pollen, så är alla så fina och toleranta. Det känns riktigt bra och roligt att vara på plats. 

Nu kör vi!

Ps. Tack till HSB Skåne som är Lika Olika-fadder till skolan och bekostar utbildningarna eftersom man brinner för att stötta det lokala samhället och nästa generation.

Kram