Hej!
Välkommen tillbaka efter semestern. Hoppas att det känns lika roligt för dig som för mig. Jag är mycket förväntansfull inför hösten som ligger framför oss. Visst kan det kännas lite tungt att säga hejdå åt lediga dagar och sommarvärme, men jag tänker positivt, det blir så mycket roligare då. Under sommaren har jag iakttagit människor som jag har passerat, såväl hemma i Sverige som i andra delar av världen. Något jag tycker mig tydligt se är att vi inte verkar känna samhörighet med varandra och därför inte hjälper varandra när det faktiskt skulle behövas. Jag tänker inte på att vara flytthjälp, passa en kompis barn eller hoppa in för en kollega som behöver vara ledig. Jag tänker på det där andra – att stå upp för en främling som jag märker bli illa behandlad, ge en stöttande hand till någon på stan som behöver, kolla av läget med grannen som verkar låg etc. Det är inte enkelt, jag vet. Ibland är det till och med läskigt, att behöva sätta sitt namn eller ansikte på något som vi inte vet vart det ska bära eller hur det ska tas emot.

För någon vecka sedan satt jag på ett kafé och arbetade. Det kommer in tre personer som genast börjar hetsa och skrika på personalen bakom disken. De försöker skrämma genom att gå ihop i grupp, prata hotfullt och jag måste säga att de lyckas. Jag blir så otroligt imponerad av kassabiträdet som lugnt och sansat förklarar att de inte kommer att vinna något genom att bete sig illa. Ännu en kollega dyker upp och de har bra koll på situationen, även om den hela tiden är på gränsen till att eventuellt urarta. Jag följer händelsen lite från sidan, eftersom jag märker hur proffsig kafépersonalen är. Efter ungefär tjugo minuter ger de stökiga personerna upp och går ut. Tomhänta och förbannade. Då går jag fram till personalen för att fråga om de är okej. Jag berömmer dem för hur de hanterade situationen. Jag säger att de gärna får kontakta mig om de behöver mitt vittnesmål, om de tänkte anmäla händelsen. De tackade för mitt engagemang. Och jag kände mig stolt. För jag gjorde det, trots att det kändes läskigt. Att gå fram och prata, lägga sig i, visa sitt stöd är inte så enkelt när det väl gäller, det kände jag i magen. Men känslan jag tar med mig är skön och ger mersmak. Vi måste alla våga försöka stå upp för varandra, på det sätt vi klarar av. För det handlar om dig, och mig, och våra barn och vilket samhälle vi vill leva i. Känner du igen dig? Har du någon gång gått emot klumpen i bröstet och stått upp för något du tror på? I vardagen, bit för bit, kan vi förändra världen till det bättre. I backspegeln, kan våra enskilda insatser betyda mer än vi först förstår.

Ta hand om dig och människorna i din närhet,

Mary