Ni vet att jag är adopterad. Från Indien. Bangalore närmare bestämt. Idag fick jag ta en svensk fika tillsammans med den kvinna som tog hand om mig som spädbarn på barnhemmet i området J.P Nagar.

Hon bor idag i Ottawa i Canada och jag i Stockholm i Sverige. Vi ses vid fontänen i Kungsträdgården. Solen skiner. Det är 13 grader svalare än för någon dag sedan. 24 grader och en hederlig svensk skön sommardag. Det är glest med människor ute, de flesta är ännu på ledighet. Om några dagar kommer huvudstaden dock åter att invaderas av alla hundratusentals boende som återkommer lagom inför skolstarten. 

Jag har sonen med mig. Är det spännande att få träffa Indira, undrar jag. Mmm, svarar han. Vad skulle du vilja fråga om, älskling? Jag vill veta mer om dina föräldrar, de som gjorde dig, säger han. Varför det, undrar jag. Därför att de har gjort dig, mamma. 

Vi går sida vid sida mot fontänen. Blicken flackar fram och tillbaka. Jag söker efter en indisk kvinna med sari och en svensk man, Claes, som är ordförande för biståndsorganisationen som stöttat barnhemmet i Indien under årtionden. Jag har på mig en illröd topp, för att synas väl. Om jag inte ser dem så ser de väl mig, tänker jag. Och mycket riktigt. Jag ser två glada ansikten som reser sig upp.

Indira, är idag närmare 70 år gammal. Hon har byxor, linneblus och vackra smycken. Ingen sari, kastmärke eller hinduistiska symboler. En kvinna av tiden. Då, när jag var nyfödd, tog hon hand om mig på barnhemmet och såg sedan till att jag blev adopterad, kanske det var annat. Idag ses vi och tar en svensk fika i PK-huset i Stockholm.

Det känns totalt okomplicerat att träffas. Inget särskilt pirr, ingen stark längtan efter svar på frågor om biologi. Bara en glädje i all sin enkelhet. Varför inte, liksom. 

En varm kram och sedan är vi inne i samtalet om det förflutna. Du är mycket längre än jag trodde att du skulle vara, Mary. Du var så liten som bebis. Det är roligt att höra för jag är inte särskilt lång, skrattar jag. Dessutom har jag klackar på mig. 

Jag ville så gärna se till att ni alla fick ett bra liv. Om det sedan var rätt eller inte, det är endast ödet som vet. Men att få komma till Sverige och se att ni har det bra betyder allt för mig, säger hon. Jag säger att hon har gjort ett fint jobb och att jag vill påminna henne om att vår lycka idag inte är hennes ansvar. Utan vårt eget. Och att personligen har jag det bra. Vanligt liv. 

Så vad frågar man sin barnskötare från barnhemmet i Indien då man får träffa henne live under 50 minuter. Eftersom jag intervjuat tiotals adopterade för mina två böcker om adoption, identitet, ursprung och återresor vet jag att standardfrågorna majoriteten av tiden kretsar kring de biologiska föräldrarna och utseende. Men för mig är det inte så viktigt. Men jag har lovat sonen att fråga. 

Vet du något om mina biologiska föräldrar, undrar jag. Nej, säger hon. Alla vill alltid veta. Men det är så svårt för det finns inga journaler. Ni som lämnades bort hade förmodligen, med stor sannolikhet, fattiga föräldrar där mamman var ung och ogift. Att få barn då var otänkbart. Om hon hade varit rik hade hon gjort abort. Jag nickar.

Det är jag som gett dig ditt namn, Mary, säger då denna eleganta indiska kvinna framför mig. Jag tycker om mitt namn, säger jag. Särskilt innebörden av att det härstammar från den heliga Maria. Är du troende, frågar hon. Absolut, på mitt eget sätt, svarar jag. Det känns svårt att inte vara det då jag haft ett sådant spännande och omvälvande liv där jag fått korsa kontinenter redan som bebis. 

50 minuter kanske inte låter mycket. Men idag hann jag lära mig om min bakgrund, mer än vad jag gjort de senaste decennierna. 

Kram

Mot utanförskap och främlingsfientlighet
För gemenskap och öppenhet