Vi har räknat ner hela dagen. Att få komma iväg nu sent ikväll för att se månförmörkelsen. Det ska ju vara ett fantastiskt tillfälle, fredag, klar sikt och allt. Spända av förväntan beger vi oss iväg, upptäckarna Juusela, som sonen stolt deklarerar.

Det är riktigt pirrigt, faktiskt. Jag har alltid gillat rymden. Dock i lagom dos, annars blir det ”för mäktigt” och man blir lite överväldigad av dess storhet och vår litenhet. Pappa och jag var flitiga besökare på Cosmonova när jag växte upp.

Vi kör iväg mot utkiksbacken omkring 22-tiden. Sedan nästan springer vi upp för kringelkrokvägen. Mandelmjölken är med, såklart. Och jag har fått kasta en badhandduk över mig för jag fryser faktiskt. Myggen är med, givetvis. Dem slipper man ju aldrig.

Uppe på toppen möter vi andra åskådare. Alla lika förväntansfulla. Det är roligt att se såväl pensionärer bredvid ett stort gäng med tonåriga killar. Alla byter tips och råd för att se bättre. Men ingenting alls syns. Jag tar sikte mot mannen med mest utrustning. Han berättar att det är för disigt. Han visar satellitbilder, proffsbilder och allehanda appar (Stjärna 3D+ samt SkyView Lite)  som gör upplevelsen helt magisk – som den ju faktiskt är.

Fler och fler tillkommer. Men varken månen, eller Saturnus, Jupiter eller Mars suns till. Jag försöker ringa mamma och pappa på FaceTime. Har ju utbildat dem i appen under vistelsen i Finland. Men inte heller det fungerar.

Vi är glada ändå. Blir kvar någon timme. Gör tummis på att stanna upp och titta ut från vår balkong (som vetter åt rätt håll och är högst upp). Kanske har vi tur?

Kram