Det är nog inte många som tror att jag orkar eller vill. Men jag både orkar och vill, prova saker och följa med på spontana påhitt. Så när Mattias frågade om Lars Lerins utställning på Liljevalchs och ett gemensamt besök blev det ett ”ja, gärna!”

Nästan lite pirr i magen då jag och sonen (förgäves) sökte efter parkering intill Gröna Lund. Att få gå på konstutställning är ingenting som sker dagligdags. Eller ens halvårsvis. Senaste tillfället var tillsammans med mina vänner från Åland, Petra, Siv och Evamaria då vi var på Waldermars Udde i fjol och dessförinnan var det 2015 i Washington D.C, USA, tillsammans med min vän Lena. Jag tycker alltid det är en underbar upplevelse, och ändå går jag inte självmant.

En lördag i maj med nära på 30 grader varmt och strålande solsken, då kanske jag borde förstått att ha vett att parkera någon annan stans. Djurgården var knökfull redan vid 11.30.

Lars Lerin är ett geni. Det förstår man även om man inte ”kan” någonting. Herregud, vilka konstverk. Vilka detaljer. Och vilka ljus. Gå och titta om du har möjlighet.

Kram