Jag älskar mina kusiner. Det har jag alltid gjort. Som ensambarn är de nästan mina syskon. Särskilt min äldre kusin Minna som jag delar allt med. Någon gång, sisådär allt för sällan, lyckas vi sammanstråla tillsammans med bröderna Jukka och Tapio. 

Det är egentligen hemskt, att vi inte lyckas oftare. För vi längtar alla efter varandra. Vi har varit med om mycket tillsammans, Minna och jag. Även med Jukka och Tapio har det varit ett och annat äventyr. Som efter studenten då hade en crush på en äldre finsk kille och de bägge bröderna fick rycka in som ”kontrollanter” då jag åkte över Östersjön på date. 

Idag är vi alla föräldrar och till dagens träff kom såväl barn, respektive och morföräldrar. Och så hunden Haba. Min son är livrädd för hundar. Jag är inte alltid världens fan heller, då jag är allergisk. Det blev därmed en panikartad inledning på att han skulle få träffa hälften av sysslingarna som han inte träffat. Vi blev sittande på övervåningen med rejält ”stängsel” vid trappavsatsen så att inga hundar kunde komma dit. 

Men att försöka ha en vettig konversation med 12 andra två meter nedanför blev inte klockrent. Slutligen sa jag till sonen att ”nu går jag ner”. Men skam den som ger sig. Tack vare kusinbarnet Joona och kusinmakan Kaisa, som ihärdigt under timmarna som flöt inte gav upp, kom slutligen sonen hela vägen ner och klappade på Haba. Sedan var rädslan som bortblåst. 

Min kusin och gudfar Jukka är grillmästare och bjöd på goda grönsaker och frukt till mig och kött och pommes åt övriga. Hans fru Virpi fyllde år men vi alla glömde i glädjeyran att se varandra att sjunga för henne (förlåt, Virpi!).

Barnen kom väl överens trots blandade åldrar och språk. De visade tydligt att vill man så kan man. Det blev en alldeles ljuvlig eftermiddag och kväll i Helsingfors. På vägen hem blev det roadtrip med rapmusik och tonårstoner. 

Kramar