För halva mitt liv sedan tog jag studenten. Jag gick ut med toppenfina betyg på pappret men med en inifrån känsla av ”äntligen fri!”

Äntligen slipper jag behöva vara med er som väljer bort, går förbi, skrattar åt (inte med) och trycker till och ner (och sedan vill att jag ska förstå). Gymnasiet var min absolut värsta tid under skolåren. Jag hade många förövare på mig och efter mig. Även mig själv.

Nu är det klassfest. Och jag har grubblat över detta stundande tillfälle. Ska jag gå? Ska jag ta med mig någon? Gäller inbjudan även mig? Och framför allt. Vad är min roll? 

Kan tiden förändra? Ja, absolut. Förtjänar alla en andra chans? Oftast. Är jag stark nog att gå in i ormnästet? Jag har ingen aning. Och det är en konstig känsla. Att inte veta. Trots alla år.

Jag är inte arg. Inte bitter. Inte besviken. Mest orolig, tror jag. Att det ska bli som då. Även om jag kan stå upp för mig på ett helt annat sätt idag.

Konstigt hur känslan av ”förritiden” plötsligt känns nuitiden.
Jag funderar och funderar.

Vad tycker ni? Ska jag gå?

Kram