Jag dricker te. Gärna och ofta. Wayne’s Coffee är ett kaffehus jag gärna besöker. Ibland även i Sundbyberg då jag träffar min kollega Åsa. Under våren träffade jag även Maria, som behöver en redig palltrappa för att nå upp till kaffemaskinen. Hon är nämligen 128 centimeter.

– Jag har aldrig varit så insatt i min egen korthet. Om någon frågar mig varför jag är så liten säger jag ofta att det beror på någon kromosom, säger Maria.

Vi möts på ett kafé, inte hennes eget, i Sundbyberg. Maria har ett sådant smittande leende och vackra ögon. När jag blev serverad av henne kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick intervjua henne. Jag har nog aldrig sett en kortvuxen man eller kvinna ute i arbetslivet. Hur kommer det sig, egentligen? Maria är 36 år och bor på Södermalm i Stockholm. En riktig söderböna, som hon själv säger. Hon har arbetat på Wayne’s Coffee, först som kallskänka och sedan som barista under en längre tid. Det är ett bra jobb. Jag trivs, säger hon.

Finns det begränsningar med att vara väldigt kort?
– Självklart har min längd påverkat mina val i livet. Vissa saker har jag velat göra men inte kunnat, säger Maria.

Att gå ut en fredagkväll på krogen var en sådan aktivitet Maria valde bort under många år. Att få blickar och fula ord från fulla människor var jättejobbigt. Hon ville gå ut som alla andra men vågade inte. Att åka utomlands var också en stor dröm.
– Men jag förstod att acceptansen för att vara olika nog är betydligt mindre i många andra länder, så jag avstod. Trots att jag alltid velat resa, säger Maria.

Rädslan över inskränktheten hon många gånger mötte och behövde bemöta i andra städer fick henne även att dra sig från att åka till släktingarna som bor i en by med 6000 invånare.
– Känslan av att bli utstirrad kan vara fruktansvärd. Blickar på högspänn, det är inte roligt, säger hon.

Självförtroendet har blivit bättre efter 30. När jag var mellan 18 år och 25 år hade jag inte accepterat mig själv och insett att hur lång eller kort jag är definierar inte mig som person, i alla fall inte för mig själv.

Hur känns det idag?
– Självförtroendet har blivit bättre efter 30. När jag var mellan 18 år och 25 år hade jag inte accepterat mig själv och insett att hur lång eller kort jag är definierar inte mig som person, i alla fall inte för mig själv.

Men det betyder inte att hon fortfarande kan bli ledsen av att få blickar eller möta fördomar.
– Folk får intrycket att jag har bra självkänsla, men den har varit dålig många gånger. Jag vet inte, kanske är det en mantel som man drar på sig när man går ut på morgonen.

Det finns även positiva fördomar. Maria skrattar. Tar en klunk kaffe.
– Vissa tror att vi kortvuxna är superintelligenta. Men visst, varför inte! Hellre det.

Ett bekymmer som många har, även Maria, är att köpa kläder. Hon brukar få frågan om hon går till barnavdelningen.
– Vilken vuxen köper kläder på barnavdelningen? Endast fotomodeller kan köpa barnkläder. Jag vill ha vuxenkläder, sedan får jag lägga upp och sy om, visst. Men att göra det är inget problem. Jag upplever att många vill tycka synd om en för att man är kortvuxen. Det är det värsta, säger hon.

När Maria arbetade på McDonald’s för några år sedan fick hon en riktig kalldusch.
– En tjej som verkade sympatisk lärde mig att vem som helst kan vara intolerant. Hon sa att hon tyckte det var otroligt att jag hade ett jobb. Ja, att “sådana som jag” kan jobba. Jag stängde luckan och gick.

Maria är under 150 centimeter. Även hennes mamma och bror är kortvuxna. När hon var liten fick hon frågan om att ta tillväxthormoner. Men hennes mamma sa nej.
– Jag fick reda på det några år senare och blev så besviken. Jag hade velat det.

Hon drömde även om att göra en benförlängning och träffade en lärare i Uppsala för mer information.
– Jag förstod att åren av förlängningsprocessen och smärtan endast skulle ge mig några extra centimeter. Det var bara att gilla läget, förstod jag då, säger Maria.

Många säger att jag inbillar mig när jag märker av fördomar. Om jag står och pratar med en person kan jag bli bemött på ett sätt. Om det sedan tillkommer ytterligare en person så är det ofta att de slutar att titta på mig. De talar bokstavligen över mitt huvud.

Skoltiden minns Maria både med glädje och sorg. Att börja skolan och första klass var roligt. Hon hade vänner och ingen tänkte på hennes längd. När hon började mellanstadiet började utfrysningen. När hon gick i högstadiet kunde hennes så kallade bästa vän vara riktigt elak.
– Vi var på hennes mammas landställe och hon kammade mitt hår. Då säger hon att “Bli inte sur nu, men jag är så glad att du är kort. Annars hade du fått alla killar för du är så söt.”

Maria var omtyckt av killarna och uppskattad som en snäll och smart tjej, något som hennes vän blev svartsjuk på. Under skoldanserna var det också jobbigt.
– Vem ville dansa tryckare med mig som bara räckte upp till naveln?

Men en kille lyfte upp henne och tog initiativ.
– Jag blev tomatröd i ansiktet. Det hände ofta att jag gick in på toaletten och grät.

På rasterna var hon ofta ensam. Hon blev vald sist på idrotten.
– Ibland kunde det hända att någon ville vara med en, hurra, liksom!

Även om det är tuffa och jobbiga minnen så vågar Maria titta mig rakt i ögonen när hon berättat. Det märks att hon hunnit fundera mycket.
– Som sagt, idag hör jag inte fula ord lika ofta. Och jag tar inte åt mig på samma sätt, även om det svider och ibland skär i hjärtat. Men jag försöker tänka att det är dem de är fel på.

Vad tänker du om fördomar och förutfattade meningar?
– Många säger att jag inbillar mig när jag märker av fördomar. Om jag står och pratar med en person kan jag bli bemött på ett sätt. Om det sedan tillkommer ytterligare en person så är det ofta att de slutar att titta på mig. De talar bokstavligen över mitt huvud.

Jag kan inte hoppa höjdhopp. Men annars finns det inga hinder. Bara möjligheter. Mitt största hinder är jag själv och idéer om vad jag klarar och inte.

Maria märker att människor ofta byter attityder.
– En person kan gå från att vara supertrevlig till att bli helt annorlunda när det är fler med. De kan bli obekväma i min närvaro. Jag märker det i alla möjliga sammanhang. Ibland vill jag säga, hallå, du var just trevlig och nu blev du otrevlig.

Hon har fått höra att hon överdriver och inbillar sig fördomar.
– Maria, du måste försöka tänka på ett annat sätt, har jag fått höra. Det är jobbigt, för de går inte i mina skor och kan då inte sätta sig in i det. Kanske inte menar så, men då tittar man inte heller på det sättet. Fördomar känner man av.

Sagan om ringen och Game of Thrones har inneburit ännu fler generaliseringar om kortvuxna, enligt Maria.
– Många gånger får den kortväxta en roll utan repliker eller ska bara fjanta runt som en pajas. Det är som om intelligensen sitter i antal centimetrar. Dessa roller ger ringar på vattnet. Då tänker inte folk längre än näsan räcker.

Fördomar skapar ofta ett behov av att visa att de duger till.
– Absolut. Jag har alltid känt att jag måste överprestera för att räcka till. Men nu är det 2017 och folk måste förstå att det är skilda saker, den biologiska fysiken och den psykiska intelligensen. Det är på tiden.

Vad vill du säga till andra om fördomar?
– Det är så sorgligt och tragiskt när man inte ger en person chansen att berätta vem man är själv. Ingen är den andre lik och att vara “normal”, vad är egentligen det? En sund och smart människa ser snabbt vem man är. Jag är Maria, inte den korta.

Maria skrattar när hon får frågan om begränsningar.
– Jag kan inte hoppa höjdhopp. Men annars finns det inga hinder. Bara möjligheter. Mitt största hinder är jag själv och idéer om vad jag klarar och inte.


Namn: Maria Lindholm
Bor: Södermalm
Ålder: 36
Jobb: Barista


Marias tips om du är kortvuxen:

Våga be om hjälp om du inte når eller förmår. Många vill hjälpa om man vågar fråga.

Marias tips till andra:

Döm inte personen du ser. Låt mig själv få berätta vem jag är och vad jag klarar av.