I min Facebook får jag uppdateringar var jag hållit hus de senaste åren just denna dag. 9 år sedan, Bournemouth, England;8 år sedan, återigen Bournemouth, England; 7 år sedan Brighton, England; 3 år sedan, Vancouver, Canada; 2 år sedan Bali, Indonesien; 1 år sedan Bombay, Indien. Alla dessa år jag inte velat stanna hemma. Inte vågat stanna hemma.

Inte velat vara ensam med mig själv, i vardagen då jobbet inte är en faktor. Att tvingas möta de riktiga känslorna, bakom fasaden, bakom alla knepen för att slippa känna efter. Att springa rädd.

Men i år. Jag är så förbaskat stolt över mig själv. I år väljer jag tystnaden och lugnet under sommaren. Just för att jag behöver vandra igenom en massa känslor som dykt upp under året. Som vi alla behöver. Som är helt i sin ordning.

Jag som lever för att resa och upptäcka, jag insåg i början av juni att ”nej!”. Nej, Mary! Du orkar inte. Snälla, planera inte upp all ledig tid i sommar som du brukar. Låt dig själv stanna upp. Det är ett helt år till nästa gång du får chansen. Eftertanke är det enda jag egentligen behöver. Att få titta på filmer sent på kvällen, laga mat, träna och ta stunden som den kommer.

Så hur har det gått för mig dessa första dagar av ledighet? Jo, jag har bokat av en vecka i Spanien och en på Kuba samt en vecka på Åland. I stället njuter jag av lugnet, träningen och att testa olika frukter i olika kombinationer. Jag duschar utomhus i iskallt vatten, lever spartanskt och lever minuten som den faller in.

Efter tredje sommaren som skild vågar jag äntligen välja MIG. Tänk att det ska vara så svårt. Och läskigt. Hmm. Vänner. Var inte rädda för tystnaden. För eftertanken. Eller för er själva. Våga finna styrkan inifrån.

Kram