Jag blev sittande häromdagen och bara tittade länge på min son. Hans bruna och tjocka kalufs som liksom guppade upp och ner medan han dedikerat illustrerade något som hänt i skolan under dagen.

”Men mamma, du skulle ha sett hur Vilgot gjorde. Det var häftigt!”

Händerna som yvigt gestikulerar. Den lilla barnakroppen som lite uppnosigt visar sin märkvärdighet. Näsan som rynkar sig nästan i samma takt som ögonbrynen. ”Och sedan, Emil, han fick foten så här, liksom.”

Att få vara mamma. Oj, jag är så glad och tacksam. Mitt i livet befinner vi oss och jag försöker påminna mig själv att vara närvarande. Att inte bara få dagarna att försvinna utan att jag uppskattar och ser.

Familjelivet sker just intill mig och det är som en flod av glädje, utmaningar, oro och kärlek. Massor med kärlek. Och om jag bara sträcker ut handen och drar alltihopa till mig, så har jag det. Väljer jag att se bort, så missar jag det. Och får aldrig igen det.

Det är bra att vi hjälper varandra att påminna oss om att höja blicken. För i allt vardagsstök, stressen på mornarna innan förskola- och skola, efter utbrotten när saker inte är tillbakaställda där de togs eller när man bara vill falla ihop av trötthet, så är vi i alltihopa tillsammans.

Och lyckliga vi som får vara det. Familj. Du. Jag. Och vi. Ända tills den dagen du flyger iväg och bygger ditt eget bo. Barnen är till låns. Jag är medveten om det och njuter av varje sekund som jag får.

Jag älskar dig Charlie. Nu och always

Glad morsdag alla power-mammor.

Kram