Facebook- och Instagram-uppdateringar, biografbesök med engelskspråkiga textade filmer och arbete med datorn kräver alla samma sak, att du kan läsa och skriva. Att bokstäverna är dina vänner. För omkring 5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen är vardagen allt annat än vänskaplig (källa: Dyslexiföreningen). Det innebär i Sverige omkring 500-800,000 individer. En av dem är Marcus Brandt, flerfaldig SM-mästare i såväl Duathlon som Triathlon, tvåbarnspappa och ungdomsfältare på Åland. Han berättar om dyslexi, rätten att få vara sig själv och om hur skratten i klassrummet fortfarande påverkar honom.

– Dagen efter att vår dotter föddes spelade jag i ett innebandyderby. Vid ett tillfälle drog motståndarlagets målvakt ner mina byxor och kalsonger. Jag hörde någon som skrattade i bakgrunden och det blev helt svart. Det var som under alla åren i skolan då de skrattade när jag stavat fel på tavlan, säger Marcus.

Istället för att fortsätta spelet vände han och sprang tillbaka mot målvakten och knäade honom med all sin kraft i bröstet. När han vände sig om för att gå tillbaka blev han nerslagen av målvakten.
– Han sparkade mig medvetslös, säger Marcus.

Han minns inget mer än när han vaknade upp i ambulansen med en hjärnskakning.
– Jag hade en nyfödd dotter som jag skulle ta hand om. Istället låg även jag på sjukhuset och fick mer uppmärksamhet och vård än min före detta fru och dotter.

Vi får bryta intervjun en stund. Det är mycket känslor som kommer. Ärren efter åren av utanförskap finns fortfarande kvar. Det är trauman som inte går bort. Plötsligt kommer allt tillbaka.
– Jag vet att jag gjorde fel. Men jag kunde inte styra det. Skratten triggade igång mig, säger Marcus.

Marcus växte upp i Hässleholm med två yngre bröder och föräldrar.

När kom du på att du hade något som gjorde dig olika?
– När jag gick i fjärde klass visste jag att mamma och pappa gick på möten på skolan. Men jag fick aldrig veta vad de pratade om. Jag förstod redan då att det var någonting som hade med mig att göra. Något som inte stämde, säger Marcus.
Vardagen blev till en jakt efter ett sammanhang där han kunde få visa att han klarade av, att han förmådde och att han fick vara med, så där självklart som de andra barnen.
– Skolan var ett helvete för mig. Jag har fått höra att jag är dum, korkad, och att jag inte platsat, säger Marcus.

Utanförskapet och viljan att få tillhöra och att ”duga” formade honom tidigt. En dag hörde han talas om en orienteringstävling i Hässleholm. Han hade aldrig orienterat men kände att han ville försöka.
– Jag behövde hitta ett sätt att få vara duktig. Min chans kom den dagen, säger Marcus.

Men han minns ännu sin mammas tveksamhet.
– Hur ska du klara av att orientera med karta då du inte ens kan läsa en bok? sa hon. Men mamma visste inte vilket otroligt bildminne jag hade redan då, säger Marcus.

Att känna sig otillräcklig gav honom mod och kraft.
– När mamma och pappa sa att jag inte kunde tog jag min cykel till skolgården och frågade dem som arrangerade tävlingen om jag kunde vara med, säger Marcus.

Det visade sig att han behövde vara med i en klubb. Marcus gav sig inte. Han cyklade vidare till sin vän vars pappa var orienteringstränare.
– Kan du hjälpa mig, frågade jag honom.

Marcus ler. Det kanske var ödet.
– Det visade sig att det fanns en ledig plats då någon nybörjare inte dykt upp. Jag fick platsen och var därmed med.

Samma dag skulle han springa sitt livs första orienteringstävling. Han fick med sig en rutinerad följare som skulle hjälpa honom. Redan vid start blev det tydligt att Marcus sprang mycket snabbare.
– När jag kom till min första kontroll fanns han inte i närheten. Jag förstod inte hur jag skulle stämpla och fick vänta in honom.

Resten är historia. Alla andra som sprang tävlingen var rutinerade orienterare. Men Marcus vann. Med 15 minuter över tvåan. Han sprang ytterligare fem lopp samma år.
– Jag vann dem alla. Innan någon slog mig vann jag 52 lopp i sträck. Plötsligt hade jag visat dem alla. Jag var bäst i något. Och mamma och pappa förstod att jag visst kunde lära mig kartan.

Hur gör du för att ta dig fram i djungeln av tecken och bokstäver?
– Många som har dyslexi kan komma ihåg saker väldigt bra och detaljerat. Under högskolestudierna lyssnade jag och lade undan papper och penna. Anteckningarna gjorde jag efteråt för mig själv, säger Marcus.
– Jag kommer ännu ihåg alla kontroller och var de satt den där första orienteringstävlingen. Det glömmer jag aldrig, skrattar han.

Med idrottsframgångarna växte Marcus. Han blev någon. Någon som kunde vinna även över den populäre killen som var duktig i skolan.
– Min orienteringskarriär har gett mig så mycket glädje. Nu kunde ingen trycka ner mig längre. Från den tiden har jag de bästa minnena, säger han.

Som vuxen har Marcus begärt ut sina skoljournaler. Detta för att få veta varför han inte orkade och inte klarade av och få kunskap kring vad skolan gjorde för att stötta honom. Och även hans föräldrar.
– Mamma och pappa gick på de där skolmötena för att kämpa för min rätt att få ett dyslexiintyg. De på skolan tyckte däremot att de skulle ”klara av” att ordna upp ”det” själva eftersom vi var så få i klassen. För dem var det prestige. För mig var det mitt liv, säger han.

Marcus tystnar en stund.
– Det var ett helvete att känna sig annorlunda och utanför utan att få veta vad det egentligen handlade om.

Genom olika knep lyckades han ta sig genom skolåren. Det handlade om att aldrig ge upp, finna alternativa lösningar och strategier.
– En skoldag fick vi en skrivuppgift som jag verkligen ville klara. Jag minns att jag skrev av en Kalle Anka-tidning men bytte ut namnen och ändrade det väsentliga så ingen skulle förstå källan. På ett sätt har jag fuskat mig igenom skolan. Men för mig handlade det om att överleva och inte bli trampad på, säger Marcus.

Medan hans mamma och pappa kämpade för honom gjorde Marcus detsamma i skolbänken.
– Att behöva gå iväg från klassen till speciallektionerna gjorde mig ännu mer speciell och utpekad.

2003 flyttade Marcus till Åland. I och med arbetet som ungdomsfältare fick han äntligen sin diagnos. Han trivs med arbetet då han får hjälpa ungdomar att ta sig framåt. Marcus vet vad det innebär att få stöd av någon som tror på en.
– Det var många som ville ge upp på mig och inte hade någon förståelse.

Men det fanns även dem som inte gjorde det.
– Mamma lyckades ordna så att jag fick ta mitt körkort utan tidskrav på uppkörningen och jag hade en klasslärare i högstadiet som ordnade så jag fick avgångsbetyg och kunde komma vidare.

Idag har Marcus toleranta och fina kollegor omkring sig.
– Idag på min arbetsplats vet alla att jag har dyslexi. De hjälper mig att kontrolläsa mina orosanmälningar, min chef styr vissa uppgifter så att jag slipper dem och jag vågar berätta för ungdomarna också och be dem att inte skratta åt mig om jag skriver något fel på tavlan.

Påverkar dyslexin dig idag?
– Jag har fortfarande svårt att gå på fester där det finns alkohol. Jag klarar inte av när människor blir oberäkneliga. Idrotten har då blivit ett sätt för mig att skylla på, att jag inte kan dricka för jag måste träna.
– När jag var ung kunde jag inte skriva kärleksbrev och idag är det svårt med Facebook och sociala medier eller att se en engelsktextad film på bio, det är svårt.

Hade dina föräldrar kunnat göra något annorlunda?
– Jag önskar att de pratat med mig om alla möten de gick på. Att de inkluderat mig eftersom det handlade om mig. Tjatet på läxor och att säga att jag aldrig kommer att få ett jobb om jag inte fixar dem var nervärderande. Hur skulle jag klara dem? Istället kunde de sagt att de var glada när jag faktiskt fixade något. Allt handlar inte om att få högsta betyg, utan att du ens försöker, säger Marcus.
– Att inte ge upp på barnet eller ungdomen är viktigt. Det är så jag försöker arbeta med de ungdomar jag har runtomkring mig här på Åland. De är alla fantastiska. Ibland slår de bakut, men då gäller det att inte gå iväg utan stanna kvar och inte ge upp.

Vad är ditt tips till andra med dyslexi för att klara av vardagen?
– Våga vara öppna. Be om hjälp! Om vi är öppna sprider vi även kunskapen om dyslexi till andra. Skäms inte utan stå för den du är, säger Marcus.

Vad betyder idrotten för dig idag?
– Jag behöver idrotten för att få vara jag. Att få kontroll och balans. Jag behöver det så mycket att det går ut över på mitt privata liv. Men genom idrotten får jag vara bara Marcus.

Fakta Marcus Brandt:
Familj: Dotter (7 år), son (4 år), två bröder, mamma och pappa
Bor: Mariehamn, Åland
Arbete: Ungdomsfältare samt idrottslärare
Utbildning: Fritidsledare med inriktning äventyrspedagogik
Idrottsmeriter: Orientering 1:a på SSM (Sydsvenska mästerskapet) 3:a på USM (ungdoms SM) 3:a på stafett SM
Duathlon (löpning, cykling och löpning) 1:a på SM 2015 och 2016
Triathlon 2:a på sprint SM 2015 och 3:a 2016 3:a 2016 på stafett SM och har genomfört en ironman (3,8km simning 180 km cykling och 42km löpning)
Ljudböcker som jag rekommenderar: Jag tycker man ska lyssna på det som man tycker är intressant och de som jag tycker om är Zlatan, Born to run och Stig Larsson millennium trilogin

Lyssna på Marcus sommarprat om dyslexi:
http://www.radiotv.ax/sommarprat/sommarpratare-15-augusti-marcus-brandt