DU KAN GÅ NU. Kom älskling, vi måste skynda oss. Min son, åtta år gammal, småpratar på väg mot skolan. Jag hoppas att det blir en bra dag, säger sonen. Han tar sin hand i min. Än så länge vill han göra det. Och jag älskar att ha hans hand i min. Så länge du har det bra, så har jag det bra, tänker jag.

Jag tänker på alla de barn jag möter och bemöter i mitt arbete med de drygt 100 grund-och gymnasieskolor jag arbetar med tillsammans med Lika Olika. Hur många som kommer fram och berättar att de inte alls har det bra. Att de inte vill vara där de är. På skolan. Även min son har haft det så. Och det är jävligt. För alla i familjen.

Att behöva släppa någon man älskar, framför allt sitt barn, till en situation fylld av ångest och rädsla är totalt vidrigt. Jag har levt det, länge. Men, för oss har något positivt hänt under vintern. De som retas har slutat att retas, de som exkluderat har börjat inkludera och sonen har vänt andra kinden till och räckt ut handen.

Så när vi kommer fram till skoldörren och vi pussas och kramas säger han plötsligt; du kan gå nu. Och han släpper sin lilla hand som glider ur min stora. Han behöver mig inte. Du kan gå nu. Något av det bästa en förälder kan höra.
/ Mary

(In English)

YOU CAN GO NOW. Come on, darling, we have to hurry. My son, eight years old, chatting whilst walking to school. I hope it will be a good day, he says. He takes his hand in mine. And I love having his hand in mine.

My son has been excluded at school. Having to drop someone you love, especially your child, into a situation filled with anxiety and fear is totally disgusting.

But something changed during the winter. Those who have excluded have started to include and my son has turned the other cheek and taken their reached out hands.

When we get to school’s front door, we kiss and hugh. My son suddenly says; You can go now. And he lets his little hand slip out of my big. He doesn’t need me. You can go now. It must be one of the best words a parent can hear.

Love