Anna Bergholtz

Tänk dig att din syn försvinner successivt. Och att livet som du kände till, det mörknar för alltid. Nu ska du förlita dig på den vita käppen, vänliga människor och eventuellt en ledarhund. Precis så var resan från seende till blind för Anna Bergholtz, föreläsare och författare.  

Vi befinner oss söder om Stockholm. Det är en varm sommardag och solen står ännu högt, trots kvällning. Jag ska träffa Anna som jag har fått kontakt med genom Facebook. Jag är glad att Anna tackade ja när jag skrev och frågade om hon vill berätta för mig hur det är att ha en synnedsättning. Jag har alltid undrat, men aldrig träffat någon att fråga. Innan vårt möte har jag mailat och frågat henne om det är något särskilt jag ska tänka på eller göra. Jag känner mig lite ”ny” i hur jag ska bemöta någon som inte ser på bästa sätt. Var bara som vanligt, fick jag då som svar och slappande av avsevärt. Och att Anna är som vem som helst blir snabbt tydligt.

Det är en välkomnande kvinna som öppnar dörren åt mig. Det långa ljusa håret ligger fint och sminket är perfekt, ingenting är lämnat åt slumpen. Hej, Anna, säger hon och sträcker fram en varm och mjuk hand. Jag tycker om henne direkt. Hemmet är rent och fint och det finns inga spår av att här bor det någon som inte kan se. Jag undrar samtidigt längst bak i huvudet hur jag fördomsfullt inbillat mig att en person med synnedsättnings hem ska se ut, men kommer inte fram till något. Bäst att fråga Anna om fördomar, det är ju därför jag är här och för att lära mig mer om hur det är att gå i hennes skor.

– Folk säger att ögonen är själens spegel. Det är en sådan sak som jag har irriterat mig på. För i så fall har jag ingen själ kvar eftersom jag har protesögon.

Anna berättar att hon arbetar med en dokumentär (kommentar: som sändes 26 augusti 2017 på P4 Dokumentär och heter Mina nya ögon) om hur arbetet går till att ta fram ögonproteser.
– De lär känna vem man är och sedan sitter man bredvid när de målar ögonen, säger hon. Visst kan man se hur någon mår i ögonen men det är annat också, kroppsspråk, leenden, huden och håret.

Apropå hud, hår och utseende, du är väldigt fin, Anna.
– Tack. Vi lever i ett visuellt samhälle mer än någonsin och många är måna om att det ska se bra ut. Även jag, som gärna hänger med i modet. Idag är mina ögon finare än tidigare då jag hade ett fint öga med protes och ett grumligt öga som såg sjukt ut.

Hunden är ett hjälpmedel och inte någon för okända att gosa med. Det önskar jag att folk skulle förstå. Börjar man kela kommer hunden bort från sin uppgift och för mig är det en katastrof då hon är mina ögon.

Gjorde det ont, ditt sjuka öga?
– Ja. Det var inte värt att gå och ha ont bara för att ha mitt riktiga öga kvar. Jag förstår att de som aldrig gått igenom smärta har svårt att förstå att jag valde att ta bort mitt öga. Men att vara blind är inte det värsta som kan hända en. Mycket handlar om attityder och fördomar. Folk har en föreställning om hur det är, säger Anna.

Vi tar varsin kopp från köket och sätter oss i vardagsrummet där hon dukat upp fika. Anna känner efter med händerna innan hon ställer ner koppen. I annat fall rör hon sig precis som jag, ledigt och avslappnat. In i köket kommer Martin, Annas sambo. Han är precis som jag, seende. De träffades för många år sedan på Kuba. Ja, så häftig är hon, Anna. Att hon reser världen över trots att hon inte kan se.
– Vi bodde på samma hotell och började prata i baren. Vilken spännande människa jag har framför mig, minns jag att jag tänkte. Här kommer Anna och är blind och har gjort så mycket medan många andra som är seende inte gör någonting alls, säger han.

Martin föddes i Tjeckien men har bott större delen av sitt liv i Kanada. Sedan flera år är de sambos i Sverige. Att de är mycket nära är uppenbart. Anna fick sin första protes när hon var 22 år, den andra fick hon för två år sedan. Synen försvann helt då hon var 24 år och det var redan som 3-åring problemen började.
– Jag hade en barnreumatism och inflammationer i stora leder och på ögonen som barn. Därifrån började synen bli sämre, säger Anna.

Jag studerar åter kvinnan framför mig. Hennes naglar är näst intill perfekta. Inget lack utanför på fingrarna.
– Martin målar dem. Han har blivit bra på det, ler Anna. Jag har alltid varit intresserad av färg och form. Att ha håret fint och kläder som passar gör att jag presterar mer och trivs bättre. Det handlar inte om att se, utom om ett genuint intresse.

Men hur gör du för att fixa till dig?
– Jag klarar det själv precis som alla andra och så har jag en jättebra frisör.

Hur väljer du vilka du litar på?
– De flesta människor är bra. Det gäller att gå på känslan när jag möter människor ute i samhället.

Har du alltid varit så tuff, undrar jag. Anna funderar en stund. Hon minns barndomen i Vällinge kommun tillsammans med sin mamma och pappa.
– Jag har alltid varit glad, mått bra och haft ett starkt psyke. Det är klart att vissa perioder varit mörkare och jag varit deprimerad också. Men överlag är jag en positiv person.

Det var efter att Anna blivit helt blind som hon blev deprimerad och utmattad. Att inte se tar mycket energi och den emotionella omställningen var stor.
– Att gå utanför hemmets trygga väggar tar enormt mycket energi. Jag kan ju inte bara gå ut. Det handlar inte om att hitta, jag hittar till tunnelbanan. Jag föredrar att ha någon som åker med mig eftersom jag får svindel nu för tiden. Jag avskyr överhuvudtaget tunnelbanan. Att man kan falla ner på spåret hur som helst är galet, säger Anna.

Just energin kring vardagen tar energi, även om Anna under åren blivit mer avslappnad kring sig själv och allt runtikring. Men när hon beskriver planeringen kring ledsagare till och från flyg, tåg, hotell och hur hon måste passa in timmar och budget blir jag nästan trött själv.

Ingen ska komma och tänka stackars tjej. Jag är jag, och jag är inte min blindhet.

Vad är bland det värsta som kan hända?
– Så länge jag är i staden finns det folk att fråga. Men att tappa bort mig på landsbygden vore betydligt svårare.

Anna har fått en ny ledarhund. Även det kräver mycket energi och tålamod.
– Hunden är ett hjälpmedel och inte någon för okända att gosa med. Det önskar jag att folk skulle förstå. Börjar man kela kommer hunden bort från sin uppgift och för mig är det en katastrof då hon är mina ögon.

Apropå hjälpmedel, hur kan du vara aktiv på sociala medier då du inte ser?
– Det finns en talsyntes i datorn, ett program, som läser vad jag skriver och vad andra skriver. Det är otroligt i jämförelse med hur det har varit för personer med synnedsättning för tjugo år sedan. Då fick man läsa in tidningar manuellt.

Möter du fördomar om att ha en synnedsättning?
– För vissa är jag den ”blinda”, inget annat. Jag har märkt att jag inte tänker på att jag har en synnedsättning. När jag då förstår att folk tror att jag inte jobbar och bara sitter hemma känner jag mig väldigt förminskad.
Anna har nästan inga stödinsatser av samhället eftersom det är svårt att få beviljat. Hon arbetar och försörjer sig själv.

Har du fördomar om andra?
– Jag har nog fördomar liksom andra. Men jag tror att jag för det mesta behandlar alla lika.

Hur gör du för att klara av fördomarna?
– Jag har blivit bättre på det. Men när de pratar över mitt huvud med min ledsagare eller med Martin, som om jag vore dum, då känns det inte roligt. Men jag försöker skoja, då slappnar folk av.
Anna funderar en stund.
– Men det kan också bli fel. Varför ska jag göra det lättare för dem? Det kanske inte är så bra. Då blir jag den ”roliga blinda tjejen”. Precis som en turkisk man jag träffade för några år sedan. Han hade blivit den ”roliga turken”, trots att han var världens entreprenör så förminskade han sig själv.

Frågar de du möter om din synnedsättning?
– Nej, folk är i regel väldigt tysta. Men när de frågar undrar många om jag alltid varit blind, om jag drömmer i bilder och om det är läskigt att inte se.

Har du alltid varit så stark och cool?
– Jag har alltid varit väldigt glad, mått bra och haft ett starkt psyke. Dessutom har jag en jättefin relation med min mamma. Vi har pratat mycket om känslor och gråtit tillsammans under åren.

Anna är ofta anlitad som moderator eller föreläsare och reser mycket i jobbet, i Sverige och internationellt. Jag kan inte annat än bli imponerad av hennes mod och drivkraft. Hon är inte rädd för att anta utmaningar.
– Ingen ska komma och tänka stackars tjej. Jag är jag, och jag är inte min blindhet.

Anna Bergholtz

Namn: Anna Bergholtz
Gör: Författare, föreläsare, moderator, journalist. och involverad i olika projekt.
Familj: Sambo Martin och ledarhund
Bor: Stockholm

Läs Annas 4 toleranstips