Denna vecka är det Adoption Joy Week som uppmärksammar och sprider kunskap om internationella adoptioner i ett livslångt perspektiv. Adopterade och adoptivfamiljer delar med sig av sina perspektiv, erfarenheter och engagemang. #adoptionjoy genomförs av adoptionsorganisationer i hela Norden den 11-17 mars.

I Sverige deltar Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och Barnens Vänner. I anslutning till denna viktiga vecka har jag skrivit en text och svarat på frågor om min syn och erfarenhet av att vara adopterad och att jobba med tolerans och inkludering.

Att vara adopterad. Att ha en historia någon annanstans ifrån och tillsammans med andra människor, det är ibland väldigt speciellt. Men så är verkligheten för oss adopterade. Efter alla mina intervjuer med barn, ungdomar och vuxna som är adopterade är det dock viktigt att säga att perspektiven ofta är subjektiva, och att de får vara det. Alla är olika. Vi har olika bakgrund, vi har olika erfarenheter och referensramar.

Det går inte att dra alla adopterade över en kam. Vilka ursprungsländer vi representerar spelar roll, framför allt i det som härleds till hur vi tas emot av det svenska samhället i frågor som rasism och fördomar. Även hur gamla vi var när vi adopterades och fick en ny familj.

Det går inte att jämföra mig (som kom till Sverige blott ett år gammal) och Miranda som var fyra år och minns lukter, smaker, röster och ansikten. Det tål att poängteras, om och om igen.

Läs hela artikeln här!

Kram