– Adoptera för att du vill ha barn, inte för att “rädda världen”

Denna vecka är det Adoption Joy Week som uppmärksammar och sprider kunskap om internationella adoptioner i ett livslångt perspektiv. Adopterade och adoptivfamiljer delar med sig av sina perspektiv, erfarenheter och engagemang. #adoptionjoy genomförs av adoptionsorganisationer i hela Norden den 11-17 mars. I Sverige deltar Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och Barnens Vänner. I anslutning till denna viktiga vecka har jag skrivit en text och svarat på frågor om min syn och erfarenhet av att vara adopterad och att jobba med tolerans och inkludering.

Att vara adopterad. Att ha en historia någon annanstans ifrån och tillsammans med andra människor, det är ibland väldigt speciellt. Men så är verkligheten för oss adopterade. Efter alla mina intervjuer med barn, ungdomar och vuxna som är adopterade är det dock viktigt att säga att perspektiven ofta är subjektiva, och att de får vara det. Alla är olika. Vi har olika bakgrund, vi har olika erfarenheter och referensramar.

Det går inte att dra alla adopterade över en kam. Vilka ursprungsländer vi representerar spelar roll, framför allt i det som härleds till hur vi tas emot av det svenska samhället i frågor som rasism och fördomar. Även hur gamla vi var när vi adopterades och fick en ny familj. Det går inte att jämföra mig (som kom till Sverige blott ett år gammal) och Miranda som var fyra år och minns lukter, smaker, röster och ansikten. Det tål att poängteras, om och om igen.

Hur ser du på det stöd som idag finns i samhället för adopterade?
– Jag har vuxit upp i ett sammanhang utan andra adopterade. Jag var nästan tjugo år gammal när jag första gången träffade en annan adopterad. Som ensambarn hade jag heller inget syskon som också var adopterad. Jag adopterades inte av en av de stora organisationerna, så att träffas under regelbundna “Kinaträffar” eller med exempelvis “Chilefamiljer” (eller var man nu än har sitt ursprung) fanns inte. Min anknytning som människa var därmed direkt baserad kring min nya mamma och pappa och människorna i mitt lokala närsamhälle i Bålsta där jag växte upp.

Där var det ingen som brydde sig om att jag var adopterad, förutom att jag var mer värdefull än invandrarna, som de sa. Eftersom jag typ nästan var som dem och delade samma svenska kultur. Mer intressant var det att jag var annorlunda och dessvärre, för alltför många, “fel”. Därför, i allt vad jag brinner och arbetar för är fokus att stärka toleransen till olikheter, att vilja räcka ut handen även till den som anses annorlunda, att inkludera och ta med in i gemenskapen. Något bättre stöd för adopterade vad gäller att upptas som en fullständig samhällsmedborgare och människa finns nästan inte. I alla fall inte för mig.

Att söka rötter och allt som handlar om det är sekundärt. Och därmed stödet för detta. Primärt är att bli accepterad, respekterad och förhoppningsvis älskad, för den jag är här och nu i min vardag i Sverige. Av adoptivfamiljen, av grannarna, av klasskamraterna, av kollegorna, av respektives familj, av barnens vänner och föräldrar och så vidare.

Rötter och identitet – vad står de begreppen för, för dig?
– Mina rötter bär jag med mig och har gjort sedan jag var liten. I alla fall känslan av dem. Jag har ännu aldrig träffat någon annan adopterad, oavsett ålder, ursprungsland, familjebild och så vidare som delar den känslan. Men för mig så är det så.

Det innebär att jag inte har någon komplex relation till Indien som är mitt ursprungsland. Ingen större längtan, sorg eller trauma. Endast rena känslor av glädje, nyfikenhet och så klart, tillhörigheten som de senaste årens semesterresor till landet inneburit. Kanske handlar det om mitt förhållningssätt, att glaset är halvfullt. Ingenting är varken svart eller vitt, det finns nyanser. Och i mina nyanser så får man ta med sig sina rötter – och odla nya rötter som slår rot varhelst i världen man önskar. Om det så är i Indien eller på den afrikanska kontinenten där jag arbetat i 11 år.

Min identitet är också simpel. Jag är Mary. Med allt vad det innebär. Mina kärnvärden har jag burit med mig hela livet och återkommer till varje dag i de beslut jag fattar och hur jag väljer att se på mina medmänniskor. Vad gäller hur många “procent” indisk jag är i min identitet, ja för så pratar man ju ibland, i procentsatser, så beror det på vem som frågar, och hur personen frågar (på ett inbjudande och nyfiket vis eller främlingsfientligt och hatiskt sätt). Jag har en del av Indien i mig, mitt skal är ju indiskt och det är för det jag först och främst blir bemött. Och idag, är jag stolt över det. Många år under uppväxten var jag inte det, mest för den rasism jag mötte och tvingades bemöta utan riktigt bra verktyg.

Vilken fråga, anser du, är bland det viktigaste att driva/arbeta för gällande adoptioner idag?
– Om jag skulle säga viktigt stöd som saknas för adopterade är det hur man hanterar rasism i vardagen, vad man kan säga, göra och hur man kan processa känslorna för att inte bli otrygg, bitter eller negativ. Sådant arbetar jag med och möter många lättade röster hos adopterade, men även hos andra generationens invandrare som på många vis delar vår kluvenhet.

Vilka råd skulle du vilja ge till de som vill adoptera?
– Att adoptera för att du vill ha barn, inte för att “rädda världen”. Att adoptera för att vilja älska ett barn, oavsett om du skapat det eller inte, kräver en genuin vilja att anamma föräldraskapet, det osjälviska och självklara. Det krävs att du vågar ifrågasätta dina biologiska tankar kring “riktiga” barn, och att du förstår att andra i din omgivning kanske aldrig kommer att se ditt barn som ditt, eftersom ni inte har samma dna eller hudfärg. Du måste klara av att förhålla dig till sådana känsliga saker. Och vara trygg i det. Att våga prata om det, för din skull, för barnets skull, för eventuella syskons skull och respektives är viktigt. Att inte dölja eller mörka.
Om du vill adoptera ska du veta att vi som kommer är vanliga människor, som vem som helst. Vi har en historia, men vet du vad, det har alla. Hur viktig ursprunget kommer att vara beror såväl på dig, omgivningen och den adopterade. Att du som adoptivförälder kanske kommer att hålla ursprungslandet kärt betyder dock inte att ditt barn behöver det. Lär dig att skilja på dina känslor och respektera barnets för sina. Ta det som det kommer. Kanske du vill göra en återresa, men inte barnet. Åk själv i så fall. Och njut av färden.
Oavsett vad det än må vara för ämnen i vardagen som du och ditt barn kommer att möta och bemöta, ta det lugnt. Måla inte fan på väggen. Slappna av och njut av resan. Det viktiga är att du istället vet vem du är och vad du står på för värderingar. Ta det därifrån.