Åren går, och plötsligt så fyller man jämnt igen. Och man funderar, hur blev det så? Idag hände det min man. 40 år, idag, hurra!

Han har haft lite funderingar över den stundande födelsedagen. Ända sedan årets början, vidare under överraskningsresan från mig till Kapstaden i somras, under hösten och nu dagarna innan dagen D.

Jag förstår honom, min man. Att fylla 40 år är liksom stort. Det är liksom vuxet. Det går inte längre att komma undan med att man är ”ung” på samma sätt. Förvisso i jämförelsevis med dem som är 10 år äldre, men inte alla dem som är 39 år och yngre.

Idag hade vi det sista av firanden (3 stycken totalt). För familjen och släkten. Och jag fick träffa min svärfar med familj för första gången.

Dessutom fick vi hela vårt hem nersprutat av konfetti från såväl en kanon som från en pinjata (innehållande såväl Dumle-godisar som 20-kronorssedlar i massor.

Jag hade döpt kalaset till 50-årskalas eftersom mannen och hans äldsta son (som fyllde 10 år i onsdags) firade halvvägs till 100 tillsammans.

Kram